Kurvan hade ju vart bra men...

Har sedan den 20/11 hållt koll på vikten en del, för det var ju kring då min aptit försvann/jag fick svårare att äta. Det är ju inte en sån jättekul kurva, om jag inte vart gravid för annars hade jag bara vart stolt eller iallafall nöjd över den. Vikten fortsätter alltså så smått neråt för varje dag/vecka och just nu ligger jag på drygt 3 kg plus från inskrivningen. Är som sagt säkert ingen fara men kan inte hjälpa att oroa mig, för bebisens skull då men ska ju till barnmorskan på måndag och då mäter vi ju magen och jag hoppas det ser bra ut.
Hur jag själv påverkas orkar jag knappt bry mig om längre, har liksom vant mig vid att vara trött och orkeslös (tragiskt nog...). Maken frågade mig hur jag egentligen mår fysiskt nu för tiden och ska jag vara helt ärlig, skit faktiskt. Försöker hålla skenet uppe men alltså det är en ansträngning att bara orka gå upp på morgonen nu för tiden, är aldrig utsövd och får fruktansvärd huvudvärk ibland, känns ungefär som om huvudet ska sprängas. Jag försöker äta mer men det går alltså inte, det tar stopp efter en stund. För att ge ett exempel så blir jag äckelmätt på 3 köttbullar och kanske 1 dl kokade makaroner ungefär eller en macka med smör.
Allt är verkligen en pina just nu, ont i kroppen, orkeslös och då är det inte ens graviditeten som spökar... Nåja, bara att härda ut, det kan ju faktiskt vända om jag har tur!

Om inte annat så gläder jag mig åt att jag mår psykiskt bra så sätt nu, bättre än på många år som jag skrivit tidigare. Nedstämd blir jag ju av lite mat/näring men jag känner ju skillnad på sån nedstämdhet och att vara deprimerad, alltid något bra iallafall!:)