Vad långt man kommit egentligen...

Satt och funderade lite på hur långt jag kommit egentligen när det gäller vikt och motion. När jag började 2006 med min viktresa vägde jag ju som sagt otäcka 145 kg, den träning jag utförde då var i början promenader och situps minns jag, sen köpte jag även en motionscykel (som jag har kvar) som jag orkade max 10 min på först  och sen 15 min om jag pausade och sen fortsatte det så tills nu då jag kan sitta 2 timmar om det skulle vara så. Den där motionscykeln använde jag i många år och har varit mitt huvudsakliga träningsredskap men har även kört olika träningsdvd:s, stepup hemma och som sagt promenader.
Det var först i april förra året jag började med löpningen, först orkade jag knappt 1min, sen orkade jag 1 min och gå 2 min *8 med lite besvär och sen ökades tills jag orkade springa 2 km drygt i maj/juni. Sen vet jag inte vad som hände men min träningsmotiovation försvann förutom 3 gånger i november då jag sprang 3 km * 3 då med lite möda och besvär.
Men så för 2 veckor sedan fick jag ju för mig att ta upp löpningen igen då jag saknat den och vips så går det mycket bättre än jag kunde hoppats och min motivation är på topp. Gör framsteg heeela tiden och idag gjorde jag något jag aldrig kunnat drömma om, sprang 5 km!

Det är verkligen svårt att fatta hur långt jag kommit, från en fet lat brud som knappt orkade gå upp en kort backe utan att bli andfådd och svettig, till att orka cykla 2 tim och springa 5 km, sjukt! Jag älskar verkligen känslan av träning just nu, inget jag vill vara utan! Trodde aldrig jag skulle kunna bli en sån som gillade att träna och framför allt springa, haha det undvek jag i största mån jag kunde!;)

Sen har jag ju förutom att ha tappat drygt 65 kg i vikt, tappat cm och storlekar på kläder. Från 58/60 i byxor till 40/42, från 56/58 i tröjor till 38/40 och från ca 140 cm i midja till 84 cm vilket är minus 56 cm (mätte mig efter drygt 5-8 kg minus så jag hade säkert lite mer från början men utgår från det).

Ibland kan det behövas att gå igenom såna här saker, för min egen skull för jag fattar nog inte riktigt själv hur långt jag kommit... Och jag vet även att jag aldrig någonsin kommer vara där jag började igen, finns inte ens på kartan. Nu är träning och en bättre livsstil det som är mitt liv, visst, inte en perfekt livsstil alla gånger men jag kommer aldrig bli en sån människa som äter perfekt. Men jämför man med hur jag åt innan jag började (Stora chips påsar plus dip, litervis med läsk, kilovis med godis per vecka och rörde mig noll) så äter jag makalöst mycket bättre. Var visserligen djupt deprimerad (inte som nu då jag mår dåligt men inte i närheten som då) så jag brydde mig verkligen inte men jag hade ju inte behövt trycka i mig kan man tycka.
Helst hade jag ju aldrig ens velat bli så fet så klart, just därför kan jag ibland ha svårt att ta emot komplimanger när det gäller viktnedgången (lättare när det gäller motionen) då det ju inte var särskilt smart att bli så stor från början så varför skulle jag förtjäna beröm för att jag gör något som jag måste. Ja, det är svårt att förklara men ni kanske fattar. Men försöker ta åt mig och jag börjar bli bättre på det☺

Som sagt, kändes på någotvis skönt att skriva av sig detta, ger mig själv lite perspektiv på allt. Behövdes!