Möte med mitt gamla jag

Kollar mig i spegeln, bilden som jag ser får mig genast att säga: "Fan va tjock du är!" Klämmer lite här och där på magen, kollar på armarna och ser mina gigantiska överarmar, sukar djupt... Försöker se något positivt men det är svårt, ser bara fett fett fett, undrar hur jag står ut med mig själv? Stönar och suckar lite till... Kollar neråt, mja, benen och rumpan börjar ju se liiite bättre ut sedan jag började springa men inte mycket att hurra för där inte. Kollar vidare och drömmer mig bort till ett smalare jag. Blundar en stund och hoppas jag ska vara smal när jag öppnar ögonen....... nej... inte denna gången heller. Deppar en stund och tänker precis gå ifrån spegeln, ser då mitt gamla jag, hon stirrar på mig från andra sidan spegelrutan. Jag blir paff, vet inte vad jag ska säga.

Mitt gamla jag kollar på mig från topp till tå och ler, jag ler inte tillbaka, vet inte vad jag ska tro. Hon frågar mig vad jag tänker på och vill att jag ska vara ärlig. Jag svarar att jag som vanligt tänker på hur jävla fet jag är, hur jag aldrig kommer bli normalviktig, sabbar för mig själv heela tiden!
Hon skakar på huvudet, talar om att hon tycker jag är alldeles för hård mot mig själv. Mitt gamla jag ställer ännu en fråga, hon ber mig titta på henne och tala om vad jag känner.
Jag blir tyst en stund, kollar på mitt gamla jag, granskar henne... Det är mycket jag känner, jag känner mig arg, arg för att jag lät mig bli så fet, att jag lät det gå så långt. Känner mig ledsen då jag inte stoppade det i tid, ledsen att jag såg ut som jag gjorde. Känner mig även riktigt jävla besviken, för vilken människa vill misshandla sin kropp på det viset? Besviken på mig själv, att jag istället för att ta tag i problemen försökte äta bort dom istället...
Mitt gamla jag nickar, hon förstår att jag känner så men hon förklarar för mig att det är dags att släppa taget om dom känslorna. Det kommer inte funka om jag ska gå och vara arg, ledsen och besviken på mig själv hela tiden. Hon säger att jag måste sluta se till det förgångna och titta framåt istället, det går inte göra något åt att det blev som det blev nu, du har gjort det du kan genom att gå ner i vikt. Du har fått livet tillbaka!
Mitt gamla jag frågar om jag minns hur jag mådde då? Jo det minns jag, jag mådde skit, hade noll självförtroende, deprimerad, osocial, ledsen, noll kondis, noll lust till att göra något annat än att sitta och lata mig i soffan och tröst äta... Precis svarar hon, så är det inte nu. Du är en aktiv, glad och lycklig människa, jag är inte du längre, jag finns inte. Sluta leva i det förgångna, lev ditt liv nu, var lycklig! Du kommer aldrig mer se mig, inte ens när du sabbar för dig själv, ingen är perfekt och hur mycket du än sabbar så kommer du alltid tillbaka och kör hårdare än innan. Du kan om du vill, du vet precis hur du ska göra för att undvika att bli precis som mig igen.
För hur mycket du än klandrar dig själv för hur det blev så kvittar det, du är inte samma människa som för 5 år sedan, inte ens som för 10 år sedan. Sluta nu, var glad för alla kilon du gått ner, var glad för att du är mer aktiv nu än du någonsin varit. Du har allt, underbara barn, en man som älskar dig och jag vet att du kommer nå dina mål, viktmässiga som träningsmässiga. Du är stark, vacker och underbar, glöm aldrig det!

Det blir tyst, kollar bort en sekund och när jag kollar i spegeln igen är hon borta, den tjocka, deprimerade tjejen jag än gång var, helt borta. Hon har rätt, det är ingen mening att leva i det förgångna, jag ska leva mitt liv, NU!