Nervsammanbrott...

Jaha, idag brakade jag ihop tillslut efter en djävulsk vecka hittills hos mina föräldrar, nä, det var inte mina föräldrar som var problemet utan F och L... Dom har vart monster rent ut sagt, lyssnar inte, bråkar (med mig/morföräldrarna/varandra), skriker, skränar, är helt uppåt väggarna och när jag säger till har dom inte lyssnat ett dugg utan skrattar mest bara åt mig...

Så idag, efter flera dags bråk och känslan av att mest av allt vilja försvinna under en sten då jag mest vart arg och på dåligt humör pga den hemska stämningen som varit konstant. Det blir ju inte bättre av att jag är så jävla trött så jag tror jag ska avlida ibland (ja, jag överdriver)... Nåja, idag var det nog som värst ändå, fy fan, kände redan vid 10 att jag längtade tills dom skulle lägga sig:( Efter timmar av tjat, skrik och bråk så bröt jag tillslut ihop då, lagom till att min bror med familj kom så tog jag Y, gick till mina föräldrars sovrum (vi sover där) och stängde dörren. När jag väl lagt ner lilleman i sängen och satt mig började jag grina och tankar på vilken usel jävla människa/förälder jag är kom upp, jag kan ju fan inte ens uppfostra mina egna barn, jag orkar inte med dom, jag bara skriker på dom känns det som, kände mig totalt jävla misslyckad... Den känslan är inte kul och jag satt nog och grät en halvtimme eller nåt men när jag väl fått ur alla känslor av ilska och frustration så kändes det faktiskt bättre. Ska försöka att vara lugnare när dom bråkar och inte brusa upp så, får helt enkelt ge Y till någon annan och ta med mig barnet/barnen till ett annat rum och lugna ner han/henne (tips från kompis).

Ny dag imorgon och jag hoppas den blir bättre än denna för jag vill helst bara glömma denna fredagen...