Tankar kring vikten

Mitt liv fokuserar mycket kring vikten, att gå ner, vad jag äter och dricker, när jag äter, hur mycket jag äter osv (och när jag mår bra, vad och hur mycket jag tränar). Inte så konstigt kanske, har ju inte gått ner 64 kg av att bara inte göra någonting precis.
Men ibland, speciellt när jag går upp i vikt är det som om jag glömmer hur mycket jag gått ner och helt plötsligt är det som om det aldrig hänt utan dom där 1-2 kg upp blir fokus och mina tankar på hur kass jag är som bara går upp upptar all tankeverksamhet, när det gäller vikt alltså. Förstår inte varför jag glömmer bort det, som ibland när man ser sig i spegeln också, då ser jag bara en fet tjej som borde ta tag i vikten eller helt tvärtom, jag ser på mig själv och tänker på alla kilon jag gått ner och känner mig "smal".

Grejen är att när jag har bra dagar så tycker jag inte den vikten jag har nu är så fasansfull men vill helst ligga under 80 kg och mitt mål är fortfarande 68 kg men hade min kropp t ex stannat på 75 kg hade jag inte deppat för mycket då jag tycker att jag är relativt normalbyggd. Det som stör mig är ju givetvis allt hängande skinn på magen som enligt mig förstör allt och får jag bort det vet jag att jag kommer bli så mycket mer tillfreds med min kropp. Hoppas verkligen få tid snart om det, för att få information om inte annat.

Det kanske låter tråkigt att hela tiden behöva tänka på kalorier in och ut och det är det, jävligt tråkigt. Även om jag inte alltid skriver upp har jag ett ganska bra hum över hur mycket jag stoppar i mig, även dåliga dagar. Saken är ju den att jag kommer behöva räkna kalorier hela livet, tror jag iallafall, räknar jag och framför allt skriver upp har jag märkt på senaste, så känner jag mig lugnare och i kontroll. Och jag behöver den kontrollen, jag vill liksom inte riskera att gå upp allt igen, som många som vägt så mycket som jag gör plus lite till kanske. Jag kan inte sluta räkna och slappna av, gör jag det, som vid jul, ja då går det uppåt. Visst ingen katastrof att göra det just vid jul men att släppa helt för, ja, evigt, det vågar jag inte.
Tragiskt och tråkigt kanske men jag anser att jag är lycklig även om jag hela tiden måste ha stenkoll på mat/kalorier, jag äter det jag vill, i mindre mängder, godis ibland, snacks och ja allt som jag åt förr men i sååå mycket mindre mängder.
Jag vill inte gå tillbaks till mitt gamla jag och jag tror aldrig det kommer hända men för att minska risken väljer jag att behålla kontrollen och gör det gladeligen hela livet, för jag vill aldrig någonsin väga nästan 80 kg för mycket igen! Det finns inget kul med det, då var jag olycklig, fet och självförtroende/självkänsla, det hade jag inte. Har kanske inte världens bästa nu men jag börjar lära mig att älska mig för den jag är nu, börjar vänja mig vid att jag inte är den feta tjejen jag var när jag började även om jag som sagt glömmer bort som sagt.
Och där är några av dom anledningarna som jag har för att gå ner i vikt, det är inte bara för att bli smal/normalviktig, jag vill kunna älska mig, ha bra självkänsla och självförtroende, inte känna att jag behöver skämmas när jag går utan för dörren (för det gjorde jag förr) och sen givetvis så är en annan anledning att jag vill kunna orka mer, springa t ex, att kläder sitter snyggt och att må bra. Ja, det finns mååånga anledningar men framför allt, jag gör det för mig och inte någon annan och jag tror det är en stor del till att jag klarar det, jag går inte ner för att andra ska tycka jag är snygg, inte för min man, det är för MIG och sen för mina barn, jag skulle aldrig vilja att dom ärvde mina gamla vanor, aldrig.

Ja, shit vad jag pladdrar på men hade mycket på hjärtat helt enkelt.